Varför springer jag, och varför började jag springa?
Här är en liten text som delvis innehåller delar ur en bok om löpning som jag arbetar på. Texten nedan handlar om hur det kom sig att jag började med löpning och varför jag fortsatte/fortsätter och springa.
Klockan är 10 på förmiddagen en måndag förmiddag. Jag har precis begett mig ut för en timmes löpning innan jag skall åka iväg och arbeta. Under rundan tänker jag på frågan igen, varför springer jag?
Samma tanke slår mig en söndag i september någon vecka senare då jag har sprungit cirka en kilometer på Trekungaloppets 5 kilometer bana i Kungälv.
(Efter Trekungaloppet i Kungälv 2015, jag blev 9 på 5 km loppet)
Jag blev närmast förvånad då jag hamnade ganska kort efter de snabbaste löparna i starten och låg inte långt därefter efter cirka en kilometer. Jag sprang som i en buffert-zon i mellan de snabbaste och den större klungan som var en bra bit bakom mig. Tanken kom igen, varför springer jag? Tanken växlades med tanken om hur bra det kändes i kroppen och tanken att jag kanske klarar ett personligt rekord på fem kilometer. Jag har nu i skrivande stund sprungit i cirka 4 månader efter ett uppehåll från löpningen på ungefär 4 år. Den här löparen jagar tider, och springer för att jag mår bra av att springa men också för att jag fortfarande känner att jag har mycket snabbare tider i den här över 30-åriga kroppen. Det är nog så att jag också springer för att då mår jag bra, och springer ifrån alla besvärliga minnen som tyvärr finns lagrat i den här hjärnan. När man tar ut sig så orkar man liksom inte att ägna de besvärliga tankarna lika mycket energi då allt fokus blir på andningen, stegen och blicken framåt.
Hur löpningen kom in i mitt liv
Våren 2008 så tog jag mina första staplande steg som löpare eller snarare som en aspirerande löpare för särskilt mycket löpning var det nog inte fråga om. I början kom jag inte mer än några hundra meter, och när jag efter ett tag kunde springa 1500 meter så var det ju inte direkt i något världsrekord hastighet. Jag hade ett extra bagage på cirka 20 kilo, vilket kom som en smygande överraskning någonstans med start vid cirka 25 års ålder. Tidigare så kunde jag äta hur mycket som helst, förvisso rörde jag på mig men egentligen nog inte mer då än när jag var runt 25 år. Nu studerade jag på Universitetet till Röntgensjuksköterska. Visst jag rörde på mig en del, men många timmars pluggade blev det stillasittande med ett tröttnade ljus från datorn och med olika former av godis som sällskap. Relativt fort så kände jag inte igen mig när jag tittande i spegeln, och undrade vad som hade hänt. Men vad som hade hänt behövde man inte vara någon mästerdetektiv för att lista ut. Jag beskrev det ju även ovan, godis och stillasittande och inte tonåring längre. Tröttare och tröttare kände jag mig, och krafterna försvann. Så en vårdag fick jag för mig att jag skulle springa Göteborgsvarvet, vilket är världens största halvmaraton och som är en årligen återkommande löpar och folkfest i Göteborg. Min träning inför var väl kanske inte optimal, men tanke på att jag under mina träningspass i princip aldrig orkade över 3 kilometer. Där hade jag dock ett knep för att försöka övertala eller lura mig, det beror på hur man ser det. Tanken inom mig där jag flåsande närmande mig slutet på min 2 eller 3 kilometers träningsrunda var att jag behöver ju bara spring detta 9 eller 10 gånger så är ju Göteborgsvarvet besegrat. Enkelt i tanken men det är klart i tanken är det ju oftast enklare än i verkligheten. Jag hade inte det där mentala på plats, fokuset och viljan och jag var otränad och relativt lat där jag nu stod i startfållan en solig majdag 2008.(Efter Göteborgsvarvet 2008, jag ser annorlunda ut nu)
Starten gick, och jag kryssade mig igenom löpare efter löpare och kände mig som en gasell. Dock så kom verkligheten ikapp gasellen efter bara några kilometer och det var ingen majestätisk varelse som ven förbi åskådarna utan en flåsande lätt överviktigt homo sapiens. Efter cirka 2,5 timme kom jag dock i mål, och fick min efterlängtade medalj. Tiden var inget vidare, men jag hade fått en blodad tand för det här med löpningen och insåg att tränar jag betydligt mer och tänker mer på vad jag äter så kommer jag kunna springa betydligt snabbare nästa Göteborgsvarv. Några mer lopp blev det under 2008, och jag gick även med i en löparklubb. Jag sprang varje dag minst ett pass och vissa dagar kunde jag först springa 25 kilometer med klubben för att sedan åka hem och vila och efter ett tag ge mig ut för ytterligare 10 kilometer. Jag var biten och sprang och sprang. Vikten rasade och tiderna på 5 kilometer närmade sig 20 minuter och på 10 kilometer 40 minuter. Självklart finns det många betydligt snabbare löpare, men jag var på väg och kände hela tiden att jag kunde bli bättre. Sammanhållningen på och efter träningar med klubben bidrog och också mycket för att min kärlek till löpningen ökade, inte bara löpning kopplat till mig som individ utan löpningen som ett slags universellt lyckopiller, lösningen på mycket här i världen kändes det som. Som Forest Gump så sprang jag och sprang, tävlade och levde löpningen. Längtade hem från skola och arbete för att kunna snöra på mig skorna och ge mig ut på asfalten. Asfalt föredrar jag faktiskt att springa på, många gillar skogen och små pittoreska stigar där löparen bjuds på vackra skogslandskap och glittrande sjöar. Storstads son som man är så har jag i princip alltid föredragit att träna på asfalt och i en stadsmiljö.