patrikrunner.blogg.se

Sitter och funderar i soffan medans jag läser en löpartidning och minns på den där första dagen då jag sprang, då jag snörade på mig mina nya löparskor och drog på min min svarta löpartröja (som jag fortfarande använder ibland 8 år senare).

Jag hade sett ett reportage om löpning och jag kände att jag behövde göra något. Flera års studier och dåliga kostvanor i skolan hade gjort att vågen visade runt 90 kg, och tidigare har jag alltid vägt runt 68-72 kg.

Anmälan till Göteborgsvarvet gjordes och nu skulle jag bli en löpare. Första rundan en solig vårdag blev strax över 1 km, längre kom jag inte och bara tanken att Göteborgsvarvet skulle vara 21 sådana där kilometrar fick mig tämligen deppig. Nåja dagen efter var jag ute igen och dagen efter det igen och så höll det på. Jag kom inte längre än 2-3 km de första veckorna. Jag närmade mig Göteborgsvarvet och tänkte att jag behöver ju bara klara min sträcka jag springer nu 10 gånger så fixar jag varvet. Lite självbedrägeri och det fick jag känna när jag sprang varvet för första gången. Det var tungt och tiden var inget vidare. Det var många år sedan, och nu förtiden så springer jag ett Göteborgsvarv dvs 21,1 km på träning utan problem på runt 1,30 och då tar jag det lugnt. Jag springer i tempon som jag när jag startade träna för alla dessa år sedan bara kunde drömma om och aldrig trodde jag skulle klara av, men man klarar av så mycket mer än vad man tror och med mycket träning och vilja så får man tillslut sitt pris. Och framförallt så mår jag så mycket bättre både fysiskt och mentalt.